DANSMUSEET HYLLAR JOHN NEUMEIER 70 ÅR
Balettchef, koreograf, regissör, scenograf, kostymskapare, ljusdesigner
14 februari – 27 maj 2012
Fri entré

Tisdag kl 12.00
Matteuspassionen, Matthaus Passion 1980
J S Bach, Hamburg Ballett, 3 tim 30 min

Onsdag kl 12.00
Den lilla sjöjungfrun, The Little Mermaid 2005
Auerbach, San Francisco Ballet, 2 tim 25 min       

Torsdag kl 12.00
Döden i Venedig, Tod in Venedig 2003
J S Bach/Wagner, Hamburg Ballett, Inspelat från TV, 2 tim 5 min

Fredag kl 12.00
Kameliadamen, Die Kameliendame 1978
Chopin, Hamburgbaletten-Haydee, 2 tim 5 min

Fredag kl 14.30
Josefslegenden, Josephs Legende 1979
R Strauss, Wienoperans balett, 1 tim 5 min

Lördag kl 12.00
Sylvia 1997
Delibes, Parisoperans balett, 2 tim 15 min   

Söndag kl 12.00
Illusioner – som Svansjön, Illusionen wie Schwanensee 1976
Tjajkovskij, Hamburgbaletten, 2 tim 50 min  

John Neumeier
Sedan 1973 har John Neumeier varit konstnärlig ledare av Hamburg Ballett. Han föddes 1942 i Milwaukee, Wisconsin, USA. Där fick han sin första balettskolning som fortsattes i Köpenhamn och London. Han har även en fil kand i Engelsk litteratur och teatervetenskap.

1963 anställdes han av John Cranko vid Stuttgartbaletten där han snabbt nådde framgång även som koreograf med Nötknäpparen, Romeo och Julia och Daphnis och Cloë. Han hämtades som balettchef till Frankfurt 1969 av den legendariske operachefen August Everding och följde med när denne tog över chefskapet vid Hamburgoperan.

Som koreograf har Neumeier hela tiden verkat för ett bevarande av balettens traditioner, som han tolkar i en modern form. Speciellt hans nytolkningar av de stora klassikerna är banbrytande. På de klassiska baletternas grund ger han de gamla historierna en djupare psykologisk tolkning som gör dem förståeliga och mottagliga för en nutida publik.

Bland hans många framgångsrika handlingsbaletter kan nämnas En midsommarnattsdröm, Othello, Som ni behagar, Törnrosa, Kameliadamen, Illusioner av Svansjön, Peer Gynt, Askungen, Döden i Venedig och Nijinskij. Andra genomgående genrer är hans långa serie av baletter till Mahlers symfonier och de stora religiösa verken Matteuspassionen, Juloratoriet och Messias. Totalt har han koreograferat mer än 150 verk. Han är en stor samlare av danshistoriskt material, och grundade 2006 John Neumeiers Stiftelse med syfte att bevara hans verk och samlingar för framtiden.

John Neumeier har också regisserat Opera och musikaler. Han har grundat Ballettzentrum John Neumeier i Hamburg, hem för den egna balettskolan och det nystartade Deutsche Bundesjugendballett med syfte att förbereda unga dansare för en proffskarriär. Hans verk har satts upp av många – särskilt utvalda – balettkompanier i världen och Hamburgbaletten gör varje år turnéer från Japan till USA. Kungliga baletten har dansat ett flertal Neumeierverk, till exempel Tristan, En midsommarnattsdröm, Peer Gynt och Mahlers tredje symfoni.

Den 24 februari 2012 fyller John Neumeier 70 år och 2013 firas hans 40-åriga verksamhet i Hamburg med en förlängd variant av de årliga balettdagarna som arrangeras av Hamburgoperan varje sommar sedan 1975.

Illusioner – som Svansjön, Illusionen – wie Schwanensee
Neumeier har förlagt handlingen till det Bayerska hovet på 1880-talet. 18 år gammal ärvde Ludwig II kungatiteln vid faderns död. Ludwig var en romantiker och drömmare, Richard Wagners beundrare och mecenat och fascinerad av svanar – han såg bland annat Wagners Lohengrin på sin 16-årsdag. Ludwig lät bygga ett antal slott i romantisk stil med Neuschwanstein som kronan på verket. 1886 hade den politiska ledningen i Bayern fått nog av alla excesser och kungen skulle avsättas. Han förklarades vansinnig, fängslades och fördes till slottet Berg vid Starnbergsjön. Två dagar senare hittades han drunknad i sjön.

När baletten börjar sitter Ludwig instängd i ett kalt rum på slottet Berg. En modell av Neuschwanstein får honom att minnas. Det är taklagsfest för det nya slottet. Ludwig roar sig med hantverkarna tillsammans med sin nära vän Alexander. Hans trolovade, prinsessan Natalia kommer dit, men blir svalt mottagen.
Akt II Ludwig ser en repetition av Svansjön på teatern. Han grips av berättelsen och tar över prinsens roll. Fångad av sagans illusion dansar han med Odette – den vita svanens pas de deux.
Akt III Det är maskerad. Natalie, som inser kungens svanvurm, kommer klädd som svan – den svarta svanen Odile. När Ludwig inser att svankostymen är en förklädnad, blir han vanmäktig och spärras in, vi är tillbaka vid öppningsscenen.

Natalie besöker honom och försöker få honom men når honom inte med sin kärlek. Kungens öde porträtteras genomgående av en man i svart – "Rothbart" – som nu hämtar honom och för honom ut i natten, tillsammans försvinner de i mörkret och den svartglänsande sjön.
Neumeier skildrar berättelsen med sin egen koreografi, men i partierna med svankvinnorna går han tillbaka till Petipas och Ivanovs originalkoreografi. Den fantastiska scenografin är av mästaren Jürgen Rose. Urpremiären skedde i Hamburg 1976.

Kameliadamen, Die Kameliendame
Prologen utspelar sig stunderna före en auktion där bohaget efter den avlidna kurtisanen Marguerite Gautier – Kameliadamen – ska gå under klubban. Armand kommer dit, får hennes dagbok. Minnen väcks hos de personer som stått henne nära. En serie återblickar följer: Första mötet med Armand, hennes vikande hälsa, återhämtningen i ett hus på landet, brytningen med livet som kurtisan, lyckan tillsammans med Armand och mötet med hans far som får henne lova att avstå från Armand.
Parallellt ser vi scener ur kurtisanen Manons liv, Marguerite har sett baletten Manon Lescaut och grips djupt av hennes öde, som hon inser liknar hennes eget. När Marguerite ligger döende i tuberkulos längtar hon att återse Armand. Hon skriver ner sina tankar och ber kammarjungfrun överlämna hennes dagbok till Armand.

Neumeier har valt pianomusik av Franz Liszt som underlag för baletten. Liszt liksom författaren till Kamelidamen, Alexandre Dumas d.y., hade båda förhållanden med Marie Duplessis, förebilden till Marguerite. Scenografi: Jürgen Rose

I rollerna: Marcia Haydée (Marguerite), Ivan Liska (Armand), François Klaus (M. Duval), Lynn Charles (Manon), Jeffrey Kirk (de Grieux)
Alt Parisversionen
Urpremiär i Stuttgart 1978. Baletten tillägnades ballerinan Marcia Haydée som dansade titelrollen.

Josefslegenden, Josephs Legende
Joseph drömmer om en ängel... Han blir kidnappad och förd till Egypten där han blir slav hos Potifar. Vid en fest visar sig en underskön man. Joseph igenkänner honom som ängeln från sin dröm.
Josef dansar för Potifar och hans hustru som fascineras av hans dans. Under natten ser Joseph åter ängeln i sin dröm. Potifars hustru söker upp honom och försöker förföra Joseph, som blir fascinerad i sin tur. Potifar överraskar dem. Han tror Joseph är den som förför och beordrar att han ska torteras.
Frustrerad slår hustrun Joseph i ilska, men byter plötsligt sinnelag och försvarar Joseph inför Potifar. Ängeln uppenbarar sig och för Joseph mot hans förutbestämda öde. Potifars hustru blir ensam kvar.
Neumeiers avsikt är att inte bara skildra Josephs dubbla natur, mänsklig och andlig, utan även Josephs kallelse till profet, symboliserad av ängeln.

I rollerna: Kevin Haigen (Joseph), Judith Jamison (Potifars hustru), Karl Musil (Ängeln), Franz Wilhelm (Potifar) och Wiener Staatsopernballett., Scenografi Gerd Janda. Musik Richard Strauss. Wienfilharmonikerna under Heinrich Hollreiser. Urpremiär i Wien 1977

Den lilla sjöjungfrun, The Little Mermaid, Die kleine Meerjungfrau
Med H C Andersens saga och diktarens eget livsöde som grund har Neumeier skapat en balett om längtan efter en ouppnåelig värld, om längtan efter det sköna, om längtan efter kärlek, kort sagt om längtan. I diktarens fantasi växer sagan fram om den lilla sjöjungfrun, som räddar prinsen när han håller på att drunkna och upptänds av kärlek till honom. Hon förmår sjöhäxan att ge henne två ben i stället för fiskstjärten, men hon får utstå stora smärtor för att kunna bli en människa. Prinsen finner henne lustig och behandlar henne som ett barn och när han gifter sig med sin prinsessa grips sjöjungfrun av förtvivlan, Sjöhäxan erbjuder henne att återfå sin sjöjungfrugestalt om hon dödar prinsen, men hon kan aldrig göra prinsen illa. Hennes öde sammanlänkas med diktarens och diktarens kärlek till henne ger henne en själ – genom sagan blir hon odödlig.

Koreografi, regi, scenografi, kostymer och ljussättning: John Neumeier. Musik Lera Auerbach.
Urpremiär i Köpenhamn 2005 i samband med 200-årsjubileet av H C Andersens födelse.
I rollerna Yuan Yuan Tan, (Sjöjungfrun) Lloyd Riggins (Diktaren), Tiit Helimets (Prinsen), Sara van Patten (Prinsessan), Davit Karapetyan (Sjöhäxan), San Francisco Ballet 2011

Matteuspassionen, Matthäus-Passion
Att göra balett på Bachs tre och en halv timmar långa Matteuspassion var ett storverk och väckte många frågetecken och protester. Dessutom uruppfördes den i Hamburgs protestantiska huvudkyrka St Michel. Men när premiären var över tystnade kritiken ett mästerverk var skapat.
Jesu Kristi lidandes historia skildras med renhet, allvar och skönhet. John Neumeier har ofta gjort huvudrollen som Kristus men den skapades ursprungligen för den enastående dansartisten Max Midinet, i många år en av Neumeiers främsta dansare..

Koreografi, regi, scenografi och kostymer: John Neumeier.
I rollerna: John Neumeier och Hamburg Ballett.

Sylvia
Baletten Sylvia har i huvudsak levt vidare på Léo Delibes älskade musik, handlingen, hämtad ur den grekiska mytologin berättar hur herden Amintas förälskar sig i Sylvie, en av jaktgudinnan Dianas nymfer, Hon avvisar honom liksom jägaren Orion helt enligt Dianas önskan. Kärleksguden Eros får henne dock att ändra sig och de älskande får Dianas förlåtelse. Urpremiären skedde i Paris 1876 men blev ingen succé. Frederick Ashton väckte liv i den i en produktion med Margot Fonteyn 1952, sedan har bland andra även Balanchine har gjort en egen version.

Neumeier har övergivit den krångliga myten och förenklat handlingen men samtidigt gjort den mer mångtydig. Sylvia offrar kärleken till Amintas för framgång och karriär. När de senare möts har Sylvia upplevt nöjen och uppvaktning från unga herrar – hon har upptäckt sin sinnlighet. De gör ett trevande försök att återuppväcka den gamla glöden, men den har slocknat och Sylvia förs bort av en äldre herre. Amintas blir besviken kvar. Diana förblir ensam, den ständiga jägaren.

John Neumeier skapade sin version för Parisoperans balett 1997 som en hommage till det land och de dansare som skapade den klassiska balettens första storhetstid. Scenografi och kostymer av Yannis Kokkos i en enkel avskalad stil med få dekorelement. 

I rollerna Aurélie Dupont (Sylvia), Manuel Legris (Amintas), Marie-Agnès Gillot (Diana), Nicolas LeRiche (Orion), José Martinez (Endymion), Parisoperans balett.

Döden i Venedig, Tod in Venedig
Balett fritt efter Thomas Manns novell. Gustaf von Aschenbach är i baletten en äldre koreograf som strävar efter att fullborda sin nya balett till kejsarens ära. Skaparkraften sinar och det går trögt. För att hämta inspiration reser han till badorten Lido vid Venedig. Där förälskar han sig i den polske ynglingen Tadzio men kommer honom bara nära i fantasin. En feberepidemi sprider sig i Venedig och Aschenbach blir allt sämre. I kampen mellan konsten och livet segrar döden.

I rollerna: Lloyd Riggins (von Aschenbach), Edvin Revazov (Tadzio), Ivan Urban (Kejsaren), Laura Cazzaniga, Hélène Bouchet, Slivia Azzoni, Alexandre Riabko, Jiri Bubenicek, Otto Bubenicek