Koroly började tidigt måla och hade sin första utställning i Santa Barbara, Kalifornien vid endast 14 års ålder. När han var 19 flyttade han till London och gick på Hornsey College of Art och kom senare till Sverige där han studerade vid Teckningslärarinstitutet och Dramatiska Institutet. Koroly debuterade som scenograf vid Uppsala Stadsteater 1982. Därefter har han skapat 125 produktioner på bland annat Kungliga Dramatiska Teatern, Stockholms Stadsteater med regissörer som Ingmar Bergman, Lars Norén och Colin Nutley, samt ett flertal produktioner i Europa. Guidad visning varje söndag kl.14.00 t o m 17 juni 2012. Entré: 60 kr, barn/ungdom tom 18 år gratis.
I precis trettio år har Charles Koroly intagit svensk teater. Han kom som en stormvind från USA och via en scenografutbildning på Dramatiska Institutet i Stockholm, svepte han in på scenen och hittade därmed hem, efter att först ha prövat på målning och teckning. Han debuterade i Uppsala 1982 med scenografin till John Fowles Samlaren och har sedan dess skapat ett imponerande antal produktioner, över etthundratjugofem, oftast både scenbild och kostym, ibland enbart kostym, på Dramaten, Stockholms Stadsteater, Göteborgs-Operan, Musikteatern i Värmland osv, i samarbete med regissörer som Ingmar Bergman, Lars Norén, Christian Tomner, Björn Melander och Colin Nutley. Drama, musikteater, dans och film, han har satt sin särprägel på alla dessa konstformer. Han har blivit något av svensk teaters egen Fellini. Han besitter samma slags kombination av köttighet och sensibilitet, av surrealistisk fantasi och stiliserad realism. Dröm och verklighet ingår även hos honom i en högst personlig legering, som dock alltid bottnar i en mycket noggrann läsning av texten. Charles Koroly har fjärmat sig från det som kännetecknat scenografin i den moderna teatern under 1900-talet, det dekorativa och måleriska, som en gång var en revolution i sig hos bland andra de ryska och svenska baletterna. Koroly går in i dramat på ett annat sätt, ställer fram det i vad som ibland närmast kan beskrivas som installationer. ”Teater är en magisk spricka i evigheten” har han sagt apropå den vikt som teatern har för honom. Han lever i och med den. Det kan låta väldigt allvarligt, och det är det också, men visst är han samtidigt magikern som leker med alla våra sinnen. Jag vill framföra vårt tack till Charles Koroly som själv svarat för installationen av ett urval av de mängder av kostymer han skapat under trettio år och som framför allt Kungliga Dramatiska Teatern och Stockholms Stadsteater generöst ställt till hans och vårt förfogande. Vi har valt att göra en installation i stället för en traditionell utställning som kronologiskt följer Korolys karriär. Ljus och musik (av Twice a Man) hoppas vi skall bidra till att ge en annorlunda upplevelse, inte av där och då, utan av här och nu. Vi som åskådare inbjuds att blanda oss med Korolys kostym dramer. Erik Näslund
Erland Josephson skriver om Charles Koroly Liksom skådespelaren har Koroly en instinktiv känsla för teaterns optiska mirakel; att åskådaren överallt i salongen kan skapa sina egna närbilder, att detaljen och helheten såsom genom ett under uppträder samtidigt och onödiggör ett val som fjärmar upplevelsen.Människan är människans mått. Och på Korolys kostymbilder har människan alltid ett ansikte, huvudet är aldrig enbart en volym. Och ansiktena är igenkännliga, skådespelare som skall göra rollen finns med inte bara som kropp utan också som själ, som uttryck. Mer än de flesta scenografer är Koroly beroende av att känna till rollbesättningen redan från början av sitt arbete, det betyder verklighet mitt i det flyktiga, sensualism och detalj i en abstraktionsakt; utrensningsaktionen i överflödet av impulser, atmosfärer, hemlighetsfulla viskningar och rop, röster övertalningar och stumhet. Det är som om människans tårar och skratt från skådespelarens ansikte i en häftig rörelse eller som hållning och erfarenhet trängde ner i dräkten och fick en del av sitt uttryck där. Stoffet, konturen, anletsdragen; det är ögonblicket före orden, repliken, Koroly avbildar, sekunden innan texten börjar hitta in och hitta på i skådespelaren. Det är som om en hemlig plåga rörde vid gestalterna innan orden låter dem komma till tals. Undantaget är Ängeln i Svarta Handsken; allting är redan sagt, ansiktet befriat från grimasen, kroppen inte fånge i sina konturer, bara vingarna har färg och linje som trots och befrielse. Detta är en av änglabilderna, i den andra kämpar hon fortfarande tillsammans med Koroly i sin bundenhet till de jordiska villkoren. Som hos de bästa regissörerna andas Korolys arbeten inte bara förtrogenhet med texten utan också trofasthet mot den. De överraskningar han bjuder på väcker inte förvåning över exklusiva och udda tolkningar, de inger i stället känslor av förklaring och igenkännanden, sådant man sett utan att se. Texter som Torsten Fiskare och Svarta Handsken kan fresta till fel sorts förtydliganden; lojalitet mot dramat kan korrumperas av en falsk lojalitet med publiken. Regissören Wilhelm Carlsson och scenografen Charles Koroly visar tillsammans en respekt även för svagheten och vilsenheten som uttryck, de har sett skönheten också i diktarens nederlag, nederlag som kan vara priset för passerade gränser och krossade konventioner. I dessa gränstrakter rör sig Carlsson och Koroly utan minsta tecken på koketteri och tillgjordhet. Det är faktiskt så svårt som det ser ut. På flera av Korolys bilder kastar gestalterna skuggor. När skådespelarna ifört sig hans kostymer, har Koroly tillsammans med sina skräddare och sömmerskor även fått med dessa dunkla tecken, de flyktiga spår människan sätter på den blanka ytan. Utan sin skugga hade skådespelarens kostym blivit en annan. Först kommer dramatikern med sin text, sedan iscensättaren med sin regi och scenografen med sin bild, därefter skådespelaren med sig själv. Det paradoxala är att ju noggrannare regissör och scenograf är desto mer frihet ger de åt skådespelaren. Det vaga binder honom bara vid vagheten. Det är endast noggrannhet som ger de rätta infallen, det är bara genomtänkthet som riktar intuitionen mot nya sanningar. Korolys bilder ger generösa anbud till skådespelare och åskådare, de utmanar både fantasin och kunskapen. Erland Josephson
Charles Koroly möter Calle Pauli Charles Koroly säger att alla kostymer är impregnerade av de dramer de spelat i och att de utstrålar erfarenheter av allt de varit med om. Dansmuseets röda vackra före detta bankvalv utgör kostymdramats scenografi. Ljus och ljud blir i högsta grad medagerande, för ljudet som har en närmast ambient prägel ansvarar Twice a Man. Här och var på bankvalvets väggar hänger planscher, foton och skisser. Utan skådespelare och pjäser skapas ett helt nytt sammanhang och utifrån det vill jag att publiken skall bygga sina egna berättelser, säger Charles Koroly, som fyllt sextiofem år i dagarna. Det innebär inte att ”Korolys Kostym Drama” skall ses som någon sammanfattande kronologisk dokumentation av hans verk eller någon slags slutpunkt. Charles Koroly arbetar vidare som förut, det vill säga koncentrerat, engagerat och utan uppehåll. Hans scenografier och kostymer pendlar mellan praktfulla uppbåd och ytterst sparsmakade rent av spartanska skapelser. När han till exempel gjorde scenografin till Lars Noréns uppsättning av Tjechovs ”Måsen” skapade han ett laddat rum med enstaka attribut på en i övrigt naken scen. Apropå det säger han: Allt Charles Koroly gör har en djupt personlig prägel. För honom är utgångspunkten för ett gott samarbete ett ständigt pågående samtal utifrån pjäsidén, helst under hela repetitionsprocessen. Han säger att hans arbete är hans present till regissören och skådespelarna och att han måste vara känslig för deras behov. Varje föreställning blir till en del av honom själv. Han är lika ansvarig för helheten som övriga inblandade. Charles Korolys väg till teatern är lång och knappast spikrak. Han föddes i Pittsburg 1946 och han bodde hela sin barndom, som var ganska tuff i ett otal städer i Kalifornien. Ibland i husvagn. Hans föräldrar var fattiga, men på något sätt såg de till att han fick en utbildning. Charles Koroly började måla tidigt och han fick uppmärksamhet redan när han var fjorton och gjorde sin första utställning i ett bibliotek i Santa Barbara. Han fick tidigt några mentorer som stödde honom, moraliskt och ekonomiskt. När han var nitton flyttade han till London och Hornsey College of Art. På semester i Spanien lärde han känna några svenskar som han besökte, och det besöket ledde på olika vägar till att han flyttade hit. Han gifte sig här, blev far till tre barn, diskade, städade, arbetade på posten, var fotomodell, gick Teckningslärareinstitutet, målade och arbetade samtidig som illustratör, bland annat i DN där han tecknade mode. ”Men jag upptäckte att jag inte var beredd att ge måleriet den plats i mitt liv som krävdes. Jag sökte till Dramatiska Institutet och kom in. Impulsen att arbeta som scenograf kom sent, men jag kände att det var det jag ville satsa helhjärtat på”. 1982 gjorde Charles Koroly sin första scenografi: ”Samlaren” av John Fowles, som Christian Tomner regisserade. Sedan dess har han arbetat med omkring etthundratjugofem föreställningar, dansuppsättningar och filmer tillsammans med konstnärer som Ingmar Bergman, Wilhelm Carlsson, Pia Forsgren, Björn Melander, Gunnel Lindblom, Staffan Roos, Lars Norén, Suzanne Osten, Kristian Petri, Susanne Jaresand, Björn Elison, Lennart Hjulström och Daniel Lind Lagerlöf. Och i samma takt går det vidare: Calle Pauli/frilansjournalist
” Känslan av tid, komprimerad tid, beror på att ytterligare en dimension är lika starkt betonad; rummet. Detta rum som öppnas upp mot teaterns egen mystiskt tickande mekanism: förvandlingen. Detta rum som publiken inte ser, men exponeras för, framför, runt och i sig själv, den speciella tomhet som uppstår ur Korolys scenografi, grundackordet i hans konst: ensamheten, sfären, den alltid förnimbara stjärnhimlen ”. Leif Zern
”genialisk känsla för samspelet mellan kostym och person.” Ingmar Bergman
Twice a Man och Charles Koroly har arbetat tillsammans i en mängd olika produktioner, främst med teater, men även inom film, hörspel och installationer. Bland verken kan nämnas; En Midsommarnattsdröm (1991) och Drottningens Juvelsmycke (2008) för Dramaten, 3 x Poe (1998) och Nijinskij (2000) för Radioteatern, Richard III (2007) för Stockholms Stadsteater. Twice a Man består av Dan Söderqvist och Karl Ingemar Gasleben.
Credit lista Tack till:
|
